Stora träd som lagt sig ner för att sakta förmultna har nästan något sakralt över sig. Långsamt murknar träet, mossor och lavar flyttar in och i trädets vittrande innandöme hittar skalbaggar och andra insekter det livsrum som de måste ha för sin överlevnad. Det finns en del rödlistade arter av skalbaggar som blir färre och färre eftersom deras livsutrymme minskas i takt med ett allt rationellare skogsbruk, ett skogsbruk där förmultnande träd inte har någon plats. Har man en bit mark där fallna och förmultnande träd kan sparas gör man en stor insats för att värna utrotningshotade insekter.
Även i en trädgård kan man värna ett rikare insektliv genom att låta stubbar stå kvar eller att helt sonika låta grövre grenar som rensats bort få ligga i ett hörn av trädgården och förmultna i sin egen takt.
I vår trädgård, som till stor del består av "vildmark" har vi lämnat högstubbar när vi sågat ner björkar. De här stubbarna ska stå kvar och får sakta förmultna till insekternas glädje.
Resten av björkarna la vi upp i en stapel som både blev vacker att titta på och som även den sakta får förmultna. För att förmultningen skulle komma igång la vi kubbarna direkt på den fuktiga marken.
Efter några år kliver svampar och lavar in på scenen. Många har fantastiska färger och särskilt under sena hösten tillför det något extra till trädgården.
Ibland kanske något träd dör utan att falla till marken. Har man utrymme tycker jag absolut att man ska låta dem stå kvar. Om vissa insekter önskar förmultnande och lite fuktigt trä finns det andra arter som helst håller till i torra och kvarstående träd. Att spara de här träden kan också ge möjligheter för vissa fågelarter att hitta boplatser.
Att spara gammal ved, både stående och som kullfallen, hjälper den biologiska mångfalden. Visst kan det vara svårt att anamma det i en liten villaträdgård, men det kan räcka med att spara den där gamla grova grenen från äppelträdet som sågades ner eller låta stubben efter björken vara kvar. Varje liten insats kan vara betydelsefull!
_(12).JPG)
