Höstens allra vackraste löv

Nu är det så vackert ute att det tar andan ur en! "Hösten är den bästa årstia" sa teskedsgumman och det får man ju hålla med henne om.

När klorofyllet i bladen drar sig tillbaka för säsongen framträder andra pigment i löven som under sommaren varit dränkta i det gröna. Bokens blad är först gula för att sen bli vackert nötbruna. Asken har redan fällt alla sina blad och det är bara det torra fröställningarna som sitter kvar. Kontrasten är vacker mot den blå himmelen.

Lindarna blir citrongula och bladen ligger som guldflagor på gräset. Det gula pigmentet heter xanthofyll läser jag och är kanske det vanligaste.

Ibland är det just kontrasten som är vacker. Almen har fortfarande gröna blad och bildar fin kontrast mot bokträdet.

När bokens blad börjar dala och lägger sig på stigen som slingrar sig fram i den gröna vincan är det också kontrasten som är det vackraste.

Och på en räfflad sten glimrar bokbladen som bärnstenar. 

Vissa blad får ingen speciell höstfärg alls. Vitoxelns blad trillar av i en gråbrun matta men är fina tillsammans med de gula lönnbladen.

På andra träd finns knappast några blad alls kvar och man får njuta av det knotiga grenverket mot himlen i stället.  Här en gammal oxel med gult och orange i bladen. 

I blad och löv finns också sk antocyaner som kan ändra färg bland annat beroende på temperaturskillnader. Därför ger en kall höst ofta starkare höstfärger. Både kyla och ljus behövs för en riktigt färgsprakande höst.

Fågelbärsträdet skiftar i allt från grönt till gult/orange/rosarött. Och helt följdriktigt är färgerna starkast längst ut på grenarna där man får förmoda att det är kallast och ljusast.

Jolstret har däremot inga vackra löv utan får ståta med de vita och ulliga hängena. 

Men en höststorm kan slita loss allt och man får passa på att njuta av allt det vackra. 

Hösten ÄR en fantastisk årstid!