Ängsårets slut

Nu är augusti månad nästan slut och man bör ha slagit sina ängar.

Bonden slog ängen, har man läst, när prästkragarnas frödiskar mognat och blivit bruna. Nu var det nog så att bonden egentligen inte alls brydde sig om ifall prästkragarna fröspred sig eller inte! Det som var allra viktigaste var att höet slogs när det var som allra mest frodigt, när näringshalten i gräset var störst. Höet var livsviktigt för att djuren skulle överleva vintern och därför fick "näringstekniska" omständigheter avgöra när det var dags. Att det sedan råkade sammanfalla med när de flesta av ängsblommorna hade gått i frö är var bara en följd av andra faktorer. Däremot kunde man slå gräset i dikesrenar och runt bebyggelsen långt in i september.

Gökärt och smörboll i försommarängen

När vi har ängar i våra trädgårdar eller på våra tomter behöver vi inte ta hänsyn till näringsvärdet utan kan låta oss styras helt av hur vi ska få ängen att bli så blomrik som möjligt.

Därför tycker jag att man ska slå sin äng när älsklingsblommorna har mognat och fröat av sig vare sig det är i juli eller i augusti. Gullvivans frön mognar till exempel sent på sommaren. Själv väntar jag tills jag är säker på att både smörboll, ormrot och ängskallra har gått i frö och därför tar vi hand om ängen ganska sent på sommaren. Allra helst samlar jag in de frön jag är rädd om och sprider ut dem för hand efter att höet är slaget.

Uppsamlat frö från smörbollarna.

Att man ska låta höet ligga kvar och torka för att frön ska hinna ramla av kan vara bra men är fröet tillräckligt moget ramlar fröerna av redan när man slår av höet. Däremot är hö som torkat otroligt mycket lättare att handskas med. Ett snustorrt, fjäderlätt hö väger ingenting, medan nyslaget saftigt hö kan vara tungt.

Bra verktyg är viktigt. Helst ska ängen slås med lie. En lätt höräfsa (ingen tung trädgårdskratta) och en högaffel är toppen och underlättar arbetet med att samla ihop höet och man bör frakta bort det om man vill värna ängsblommorna. Dels ökar näringsmängden i jorden om höet får ligga kvar och förmultna vilket gynnar högväxande arter och dels har många av de traditionella ängsväxterna ljusgroende frön och som inte skulle ha en chans att gro i en filtmatta av gammalt hö.

Att man slår sin äng är avgörande för om man vill att ängsblommorna ska överleva. Ängblommorna är riktiga överlevare och de har förmågan att klara den ganska tuffa behandlingen som slåtter innebär. Att andra arter vandrar in på ängen om man inte slår den beror bland annat på att de är aggressivare i sin spridning och att de gillar att få stå ifred på en oslagen äng. Det är växter som har det mesta av sin bladmassa en bit ovan jordytan och slås denna av vid slåtter blir de berövade möjligheten att sköta fotosyntesen och då dör de så småningom ut. Kvar, ensamma herrar på täppan, blir våra älskade ängsväxter som med sina bladrosetter tryckta intill marken räcker lång näsa till högväxta konkurrenter som givit upp! 

Både åkervädd  (Knautia arvensis) och.....

...gullviva (Primula veris)  har bladrosetter nära marken som gör dem okänsliga för slåtter.

Läs gärna mer om ängar i tidigare inlägg:

Att vårstäda och faga ängen

Äng att längta till
Högsommaräng

Växter i det här inlägget:

• Smörboll (Trollius europeus)
• Gökärt (Lathyrus linifoius)
• Åkervädd (Knautia arvensis)
• Gullviva (Primula veris)