Djävulsbuskar brukar det kallas, smällspireorna (Physocarpus opulifolius)! Eller i alla fall den mörkbladiga 'Diabolo' vars sortnamn kommer från grekiskans 'diabolos' som betyder just djävul.
Jag tycker att det är otroligt tåliga, användbara och bra buskar. De rödbladiga brukar dyka upp i mängd under höstarna, säkert därför att de gör sig färgmässigt bra med många andra mer färgsprakande höstväxter.
Färgsprakande av egen kraft är den gulbladiga 'Dart's Gold'. Om den planteras så att kvällsolen strålar på den så blir den nästan självlysande! En buske som annars inte är lika spektakulär som sina rödbladiga släktingar. Men som solljusfångare är den suverän och lyser upp vilket dunkelt hörn som helst!
 |
| Limefärgade blad på 'Dart's Gold' |
När smällspireorna blir lite äldre och börjar blomma med sina vita blommor kan man också få glädjas åt de knallröda frukterna.
 |
| Det är de balongformade frukterna som gett namnet Physocarpus. 'Physo' betyder blåsa och 'carpus' frukt. Allt har sin förklaring! |
På senare år har det dykt upp många nya namnsorter och likt heuchera är det varianter på rödbladigt och limefärgat som gäller.
 |
| 'Diable d'Or' |
Även storleken kan variera och några småbladiga sorter dyker upp i bland. Här nedan 'Little Devil'. Bladen är en aningens lite större än bladen på måbär, men inte mer än så. Ganska fin faktiskt.
 |
| 'Little Devil' |
Efter att ha surfat runt en stund och hittat fler snygga färgkombinationer blir jag mer och mer övertygad om att smällspirean verkligen är något att lägga vantarna på!
 |
| 'Coppertina' (www. portlandnursery.com) |
 |
| 'Andre' (www.ovocnaskolka.cz) |
 |
| 'Center Glow' (www.soonerplantfarm.com) |
Till zon III klara sig de rödbladiga. Den gulbladiga 'Dart's Gold' lever väl uppe hos oss i Bergslagen (zon IV - V).
Torktålig är den också. Den rödbladiga vi har i vår trädgård utanför Stockholm står på ett magert och torrt ställe och kinkar inte. När den blir äldre blir växsättet lite överhängande och bladen så småningom mindre. Vill man behålla stora, vackra blad gör man bäst i att vara tuff med sekatören. De är de årsgamla skotten som ger de vackraste bladen och det är ju dem man är ute efter.
5 kommentarer:
Jag har massor av olika namnsorter av smällspireor - både med både röda och gula blad. ÄLSKAR dom verkligen! Tåligare buske får man leta efter, dessutom grönskar dom tidigt och dessutom behåller dom bladen längst i trädgården, vilket jag tycker är mycket trevligt.
vackra blad och färger de har smällspireorna. Låter som om de kunde funka här på min torra jord. kram Sophia
Hej! Hittade just din blogg! Fin och intressant. Jag reflekterar också över att jag jag känner igen mig mycket i din presentation. Trädgård och natur ligger nära varandra för mig med. Sedan såg jag dina favoriter bland ängsblommor. Jag kan bara hålla med. Jag är uppvuxen i södra Östergötland och brukade plocka humleblomster, smörbollar och gullvivor varje sommar. I Jonsered, där jag bor nu (söder om Göteborg), är det lite skralt med ängsblommor … och naturreservat mest överrallt. Men humleblomster finns det gott om – som tur är. Längtar till den tiden! Hälsar Malin
Ja dom är väldigt fina, tacksamma och lättplacerade smällspireorna :-) Den gula tycker jag är finast just som på din bild ihop med något rödbladigt. Själv har jag bara den vanliga Diabolon än.
'Andre' och 'Copertina' verkar spännande tycker jag. Något att använda när tillfälle bjuds.
Skicka en kommentar