31 juli 2011

Högsommarskog

Nu mognar Bergslagens lingon, blåbär och hallon i skog och på hyggen. Man känner sig rik och priviligierad som kan gå runt och plocka på sig av skogens läckerheter.




Allra bäst tycker jag nog att det är med kantarellerna. Skogens Guld!

De som växer på tomten lämnas kvar med hopp om att de ska sprida sig. De är dekorativa och lyser som små lyktor i dunklet under granarna. 



I bokhyllan har jag en gammal bok som hängt med i 30 år, "Skogens Skafferi".

När vi letar gamla recept älskar vi att leta i mormor och farmors gamla klippböcker från 30-talet. Man glömmer gärna bort att det som är från 70 - 80-talet nu också fått så många år på nacken att det kan innehålla en hel del recept som fallit i glömska och som det kan kännas kul att blåsa liv i! I "Skogens Skafferi" finns ett 25-tal svamprecept och säkert dubbelt så många bärrecept. En liten guldgruva om man tycker det är roligt att experimentera med ingredienser från skogen!




17 juli 2011

Strandnära plantering

Utmed stranden är det blockig moränjord och knappast ett drömläge för odlade växter. Men i en upphöjd plantering kan man åtminstone till viss del göra det drägligt för några tåliga växter som kan smälta in bland stenar och ljung. Den här gjordes för bara några veckor sedan.


Det översta jordlagret togs bort och av torvblock gjordes en halvmånsformad plantering mitt i ljungmattan. Torvblock används kanske oftast i fuktigare surjordplanteringar där de med tiden blir vackert grönludna av mossa. Här vid stranden är det bitvis torrt, och utsatt för sol och vind kommer torven säkert att förbli brun. Men det smälter ändå in fint bland smågranar och tall.

Jag ville gärna ha växter som inte ser konstlade ut i den här lite vilda miljön.

Blåbärsris, ljung och odon i strandkanten

Runt sjön sträcker granskogen ut sig och på holmarna växer gamla vresiga tallar i lingonriset.

Kryptall (Pinus mugo var. pumilio)

Därför fick krytptall och fågelbogran utgöra stommen.

Ullvide (Salix lanata)

Verkligt fin är ullvide med sina ludna blad. Den växer vild i svenska fjällen och bildar där svårgenomträngliga snår. Som odlad uppges den gå till zon V.

Havtorn (Hippophae rhamnoides 'Hikul')

Silvrigt fin är också havtorn. Den här sorten heter Hikul och blir lite mindre än den vanliga och får framför allt inte så mycket rotskott. Härdig till zon IV.

Vresros ('Rosa rugosa 'Blance Double de Courbet')

Någon liten blomning måste det få vara och då passar vresros bra. Med sortnamnet 'Blance Double de Courbet' skulle den väl stå på ett lite pampigare ställe men med härdighet till zon VII hoppas jag att den ska stanna.

Vresros i blom

De sidenvita blommorna doftar underbart.

Blodnäva (Geranium sanguineum 'Ankum Pride')

Inne bland buskarna satte jag blodnäva och.....

Blåsvingel (Festuca glauca 'Elijah Blue')

...blåsvingel. De är planterade lite hipp som happ för att det ska se naturligt ut.

Strandråg (Leymus arenarius)


Ett annat gräs vid stranden är strandråg. Den blir med tiden hög och pampig men sprider sig ganska aggressivt med utlöpare och får därför hållas på plats i en stor betongkruka.


Om några år hoppas jag att det har vuxit ihop och blir lite insynsskydd vid bastun. 

Växter i det här inlägget:
  • Kryptall (Pinus mugo var. pumilio)
  • Fågelbogran (Picea abies 'Nidiformis')
  • Ullvide (Salix lanata)
  • Havtorn (Hippophae rhamnoides 'Hikul')
  • Vresros ('Rosa rugosa 'Blance Double de Courbet')
  • Blodnäva (Geranium sanguineum 'Ankum Pride')
  • Blåsvingel (Festuca glauca 'Elijah Blue')
  • Strandråg (Leymus arenarius)

13 juli 2011

Trädgårdsland vid skogens rand

Tänk att viljan att odla på sin egen täppa är en så stark att man tar sig an nästan omöjliga ställen där det kan ta lång tid att få en god och odlingsvärd jord. Vårt trädgårdsland har bara några år på nacken. Grunden är en ganska sandig jord och jag har jordförbättrat med att lägga en tredjedel av landet i träda under färskt gräsklipp i samband med att vi slagit ängen. Med riklig vattning börjar nedbrytningen av ängshöet ganska snabbt och det grävs sedan ner för att förmultna under höst och vinter. På våren djupgräver jag 50 cm och nu börjar det äntligen likna något!


Under våren kan det dröja flera veckor mellan gångerna vi är här så jag har snabbt fått lära att det inte går att sköta en sådd. Det får räcka med potatis, rabarber, humle, kryddor och bärbuskar.


När man stoppar sättpotatisen i jorden i maj tycks det så avlägset till den första skörden. Potatissorten 'Minerva' har visat sig passa bra i den sandiga jorden.


När jag sätter potatis tänker jag alltid på vad jag läste i någon av Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm på 1800-talet där de allra fattigaste fick dela sättpotatisen i småbitar, med en grodd per bit, för att dryga ut.

Skörden ger inte så många potatisar per stånd och heller inte så stora men smaken är fin!



Malört är gammal i odling och den har i vårt land på några år blivit riktigt stor.

Äkta malört (Artemisa absinthium)

Jag gillar malörtens vackra silvriga blad och funderar på att stoppa in den i perennplanteringarna också. Timjan hör till de allra bästa matkryddorna! För att få den finaste smaken bör man ju inte låta den gå i blom men det tar emot att klippa bort de söta blommorna. Övriga kryddor som har hållit sig kvar genom de stränga vintrarna har varit oregano, citronmeliss, mynta och gräslök förståss!


För den vackra blomningens skull låter jag också alla frösådda fingerborgsblommor vara kvar. Vackrast är den vita!

Vit fingerborgsblomma (Digitalis purpurea 'Alba')

Men när solen skiner genom de purpurfärgade blomkalkarna är det inte svårt att tycka om den rosa också.

Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)

Vallörten är ny för i år. Jag har alltid tyckt att den är vacker. Vanligast är den uppländska vallörten som är en korsning mellan äkta vallört och fodervallört. Den sprider sig med både rötterna och med frön. Få se hur många år det dröjer innan jag djupt får ångra att jag fört in den i trädgårdslandet!

Uppländsk vallört (Symphytum x uplandicum)
Laila på Fagerdala skriver om vallörtens användingsområden på sin blogg (fagerdalatradgard2.blogspot.com).

Humlestörar hör till. De två köpta humleplantorna har inte klarat sig något vidare, men ett skott av humle från en ödetomt i närheten kände att den hörde hemma i trakten och har satt fart.

Humle (Humulus lupulus)

Störarna sparar vi när vi fäller smågranar och med tiden faller barken av och de blir så här vackert silvergrå.


Ambitionerna med trädgårdslandet är verkligen inte stora, men behöver kanske inte vara det på ett lantställe heller ?! Ibland är det skönt med mindre format.


4 juli 2011

Rosor på Sissinghurst

Lite mer än Chelsea Flower Show blev det på vår resa till England. En pirrig tur i högerstyrd hyrbil på slingrande vägar genom det vackra landskapet tog oss till Sissinghurst. Sissinghurst med sin trädgård prydligt inrutad av höga idegranshäckar, där varje trädgårdsrum har sin storhetstid på året. Cottageträdgården hör till våren precis som Lindalléns alla lökväxter och bådas högsäsong var över. Vita trädgården hade inte vaknat ännu och Kryddträdgården skulle också behöva några veckor på sig. Men i Rosengården var mycket på topp! Här kommer ett litet smakprov.


Redan innanför valvet som leder in besökaren till övre gården växer klängrosor uppför väggarna. Man passerar till höger över gräsmattan (ja, man fick gå på gräset!) och går igenom muren in i Rosengården.


De sägs att Vita Sackville-West, när hon skapade Rosengården, avstod från att vara planerande och strukturerad och Rosengårnden är ett överflöd av färger och former. Mycket går i rosa och olika röda toner. Inte alla rosor var skyltade men just denna fina centifoliaros hette 'Fantin Latour' fick den läskunnige veta.  


Randig är bourbon-rosen 'Variegata di Bologna'.


Även moderna rosor är planterade och denna Austinros är kanske bekant, 'Constance Spry'.


Rosenplanteringarna blandas upp med många perenner. Mose brinnande buske dök upp på flera ställen.


Och här en pion som fallit pladask i alliumbollarna.


Egentligen var det bara irisarnas blad som var kontraster mot allt yppigt och generöst. Den här fina vitblå sorten heter passande 'Blue shimmer'.


Rosengården är en av de större avdelningarna på Sissinghurst och är närmare 100 m lång på sitt längsta ställe. Den skapades i mitten av 1930-talet och har ändrats väldigt lite sen dess. Många av de ursprungliga rosorna  finns kvar.  Murar och höga häckar gör att det blir varmt och vindstilla och dofterna liksom stannar kvar blad alla besökare.


Men det finns rosor på fler ställen än i Rosengården. I Vita Trädgården hade en enda vit ros slagit ut. 


Och i Cottageträdgården blommade dessa gula, enkla rosor. I Tony Lords fina bok om Sissinghurst läser jag om en gul ros planterad i Cottageträdgården som föraktats för sin "råa färg, slappa blomform och dåliga växtsätt". "Masquerad" heter den och inte är den så gräslig?


Den blommade tillsammans med de här nästan knallröda kaprifolerna. Läckert!


Vackrast tycker jag nog att klätterrosorna  var. Så fina mot den gamla tegelstensväggen.


Särskilt de här laxrosa rosorna som tycktes vara precis samfärgade med väggen.


Att väggarna är gamla märks på frösådda exemplar av andra växter som slagit sig ner i springor i murarna där årtiondens löv och skräp bildad bördig mull i fogar och mellanrum. Otroligt vackert!